Kolumnen
Gayrörelsens många martyrer
Är det martyrer som är bra att ha, kommer vi att vinna överlägset.
Publicerades Onsdag, 14 December 2005 av: HENRIK TORNBERG
Kommentera kolumnen längre ner på sidan
Dela ut på Facebook, Twitter etc:
Kommentera kolumnen längre ner på sidan
Dela ut på Facebook, Twitter etc:
"S:t Åke, bögknackarnas eget skyddshelgon."
Det snackas mycket om Kyrkan, Gud och homosexuella numera. Debatten dog aldrig riktigt från det att pastor Åke Green först gick in i Tingsrätten. Påvens död och min krönika om den saken startade t ex en av de största, i antal kommentarer mätt, debatterna på Sylvester.se någonsin. I och med att religionen ser till att höras mer, börjar vanligt folk (och dit räknar jag mig själv eftersom jag inte är teolog) diskutera teologi som aldrig förr. Debatt är bra. Speciellt bra är det med öppen debatt när det gäller komplicerade ämnen med många gråzoner. Nu i dagarna är Green förstås på tapeten igen och valsas runt en gång till på ledar- och kultursidor, och i morgonsoffan i TV. Greenfallet är just så komplicerat: det är yttrandefrihet, religionsfrihet och homofobi i en skön sörja. Bäst av alla bra inlägg i debatten denna gång är Jonas Gardells. Han skrev en fullkomligt glasklar text i DN förra veckan. Gardell gjorde samma koppling som Sylvester brukar göra: hatpredikningar och hatbrottsvåld ger näring till varandra. Med det synsättet blir Åke Green på sätt och vis medskyldig till våldet som begås mot homosexuella i Sverige. Vad kan man då säga om de ledarskribenter och debattörer som samfällt fördömt Åke Greens hat men hävdar hans rätt att sprida detta hat?
- Green får inte bli en martyr! brukar det i alla fall heta när det ska argumenteras för att han ska frias i HD. Fälls han så får de homofientliga högerkristna krafterna en martyr och därmed en samlande kraft. Underförstått att då har vi kommit ur askan i elden.
Låt gå för att det går att tänja på begreppet martyr tillräckligt långt för att en månads fängelse ska kvalificera Green till deras skara. Egentligen ska man nog ha dött för sin tro, men det är ju inte så begreppet används. Istället pratar man om en martyr som den i en grupp som råkar ut för något (hemskt för det mesta) och därmed svetsar samman gruppen mot en yttre fiende. Green kan funka där.
Precis som Facundo som blev misshandlad i Prideparaden för sin sexuella läggnings skull.
Precis som Pehr som för bara några veckor sen gick stryk på gymet för att han är bög.
Precis som ägarna till Café Copacabana som fått sitt kulturcafé attackerat och brandbombat men bygger upp och startar om.
Precis som RFSL-avdelningarna ute i landet som får lokalerna nedsprejade eller rutorna krossade.
Precis som alla de män och kvinnor som utsätts för hatbrott varje år i Sverige, varav flera faktiskt dör och därmed får Åke Greens uppoffring för det han tror på att verka lite futtig.
Ska vi snacka martyrer? Är det martyrer som är bra att ha, som rörelse? Då kommer vi att vinna överlägset, för ärligt talat hur många utsätts för hatbrott för att han är kristen i Sverige idag? Nänä, är det en tävlan om vem som kan skaka fram flest offer kommer gayrörelsen alltid att vinna över samfunden. Det är oss de slår, hotar, förolämpar, kastar ut från krogen, mördar och utvisar. Så vi vinner martyrkampen, om det fanns nån.
För det är förstås ingen tävling i vilken grupp som är mer offer än andra. Det finns ingen tävling och det finns faktiskt inte ens en underliggande kamp mellan "homolobbyn" å ena sidan och präster å den andra. Homosexuella lämnar nämligen prästerna ifred att leva sina liv precis som de vill, och kyrkan och prästerskapet är helt krasst ganska irrelevanta i många bögars dagliga liv. Jag bryr mig i vanliga fall inte om vad som sker i predikstolen, nej inte ens vad organisten och pastorn gör i sakristian efter högmässan. Men prästerna kan inte låta bli att klampa in hos oss, rakt in i mitt liv och börja orera.
Låt mig vara så låter jag er vara. prällar. Jag kan till och med tycka att det är okej att ni berättar vad er Gud anser om min livsstil. Det är lugnt. Alla kan inte gilla alla.
Men när jag ser våldet och hatet mot mig och mina gelikar sprida sig i Sverige samtidigt som en präst går så långt över gränsen som Green gjorde, ja då får ni vara beredda på att vi kommer klampande in i era liv en liten stund och orerar. För nu är det stopp. Nu räcker det.
Och ingen ledarsida bör ha mage att börja svamla om martyrer igen. Om inte Åke Green blir helgonförklarad av påven förstås. S:t Åke, bögknackarnas eget skyddshelgon. Så passande.
|
Kommentera den här artikeln?
För att kunna starta eller delta i diskussioner på Sylvia behöver du först bli medlem. Det är gratis och tar bara några minuter.
Redan medlem? Logga in här |
Ingen har kommenterat den här artikeln än.