Kolumnen
Får man vara lycklig i en olycklig värld?
I den arge mannens ögon var vi i alla fall oansvariga slynglar. Lyckligt ovetande idioter.
Publicerades Onsdag, 7 Mars 2007 av: HENRIK TORNBERG
Kommentera kolumnen längre ner på sidan
Dela ut på Facebook, Twitter etc:
Kommentera kolumnen längre ner på sidan
Dela ut på Facebook, Twitter etc:
"Han petar mig hårt i bröstet minns jag. Jag kommer inte på något intelligent att svara. Vill inte få aktiviststryk."
En av de underligaste händelserna under min bögkarriär inträffade för ett antal år sen på Tip Top på Sveavägen. Det var när Sylvester var som störst, bäst och vackrast - numera är vi ju bara bäst och vackrast, som ni vet :-D. Plötsligt stegar en äldre herre fram till mig och presenterar sig som gammal RFSL-aktivist. Han är rasande – på mig!
- Ni unga har ingen aning om hur vi som kämpade för homosexuellas rättigheter hade det på 60- och 70-talet, fräser han så att saliven flyger. Hur vi fick kämpa och hur svårt det var att vara bög då. Nej nej, ni på Sylvester ska framställa allt så jävla positivt och allt är så himla lätt för er idag. Ni bara skriver om popmusik och sex och hur kul allt är! Det är för jävligt!
Eftersom han är minst 190 cm mot mina mer blygsamma 176 och väger dubbelt så mycket som jag är det en ganska skrämmande upplevelse. Han petar mig hårt i bröstet minns jag. Jag kommer inte på något intelligent att svara. Vill inte få aktiviststryk.
Kanske var vi på Sylvester (och Sylvia) på den tiden rosenskimrande ovetande om hur jobbigt de som berett väg för oss en gång i tiden har haft det. Fast snarare var det nog så att det vi pysslade med var en ny typ av gayjournalistik där gayrörelsens historia, nyheter om trakasserier i Östeuropa och politik lämnades åt andra medan vi koncentrerade oss på populärkulturen. I den arge mannens ögon var vi i alla fall oansvariga slynglar. Lyckligt ovetande idioter.
Har nog funderat i de banorna också, ibland. Det räcker med att köpa Sveriges största tidning Aftonbladet och läsa ”nöjessidorna” för att inse att jävligt många i Sverige verkar fylla sina skallar med struntprat om ickehändelser. När de kunde läsa The Economist, Bang, Rodeo (!) eller annat intellektuellt. Nog har jag också tänkt ibland att om svenska bögar ägnade hälften så mycket energi åt gayrättigheter runtom i världen som de lägger på Melodifestivalen skulle vi kunna uträtta underverk…
Å andra sidan, det kanske svenska bögar gör: man kan ju åtminstone i teorin skriva brev till Lettlands homofobministerium medan man lyssnar på Nanne. Kanske även Aftonbladetläsare har ett själsliv, bara det att jag inte vet något om det. Nånstans här i tankekedjan inbillar jag mig att jag undviker att gå i samma fälla som den Sylvesterhatande RFSL-aktivisten gjorde den där gången. Har du inte hela bilden klar för dig kanske du ska undvika att peka finger åt dem som verkar vara mer triviala än du själv.
Det är nämligen ett enda härke, livet. Världen är en jämmerdal och får du inte växla mellan att vara Rönnerdalskt skuttig ibland och upprörd medborgare/skattebetalare/aktivist ibland, blir du tokig. Framför allt måste du själv få välja när du ska tralla med i Cara cara mia – och när du ska agera kraftfullt mot världens elände. Det är - måste vara - tillåtet att vara lycklig korta stunder i en olycklig värld.
Som unge Daniel, i romanen Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Är det inte de spanska fascisterna som är ute efter honom är det den mystiske, maskerade mannen som bränner böcker. Ändå behåller han livsgläjden genom alla (njutbart melodramatiska) fasor och det är just det som räddar honom till sist. Eller varför inte som Jonathan Safran Foers huvudpersoner i Allt är upplyst, kanske en av de bästa romaner som kommit på senare år (och helt klart en inspiration för svenska hypen Montecore). De som kapitulerar inför livets elände går under, de som behåller sin inre integritet överlever.
8 mars är det internationella kvinnodagen. Kvinnor över hela världen är olyckliga och förtryckta men det innebär inte att vi inte kan fira med en rejäl fest. T ex på Allhuset på Stockholms universitet, då Stockholms första Kulturfeministfestival arrangeras 9-11 Mars. Lite som ett kvinnopride. Ses kanske där?
|
Kommentera den här artikeln?
För att kunna starta eller delta i diskussioner på Sylvia behöver du först bli medlem. Det är gratis och tar bara några minuter.
Redan medlem? Logga in här |
2 kommentarer har lämnats hittills:
Ruby skrev 8/3-07:
1.
Taskigt utfall av den gamle stofilen. Med den attityden åstadkommer han ju inte direkt nåt heller. När problemen från "förr" är lösta finns det ju ingen anledning att vara olycklig över dem. Det finns liksom nutidsproblem att bekymra sig över om man känner för det.Jag tycker absolut att man ska vara lycklig, så mycket man kan. Men man får inte vara omedveten, det är det som är problemet. Att folk skiter i att det finns problem, för att de inte orkar göra sig själv medvetna om att de kan göra något åt dem.
Sen tror jag inte att Aftonbladet har en enda läsare. Inte i bemärkelsen att det finns någon som bryr sig om vad det står i Aftonbladet, även om de läser den.<s
bastant skrev 8/4-07:
2.
Tror att det viktiga är att vi nu syns i många olika sammanhang och på alla platser som är det viktiga. Hade vi inte blivit en del av populärkulturen så hade vi suttit kvar på hemliga klubbar och det hade fortfarande varit närmast ok att klubba ner och förfölja oss. Vi syns, alltså finns vi. Det går inte att gömma eller glömma bort oss längre *hurra*<script src=http://